Jag var ute och testade mitt nya objektiv förrut idag. Jag fick grymt fina bilder på mitt lilla hjärta ♥ Glöm inte att gå in på min nya blogg och följa den på bloglovin'.

Vi provred häst nummer 13 idag - därför ingen uppdatering. Det är rätt sjukt att vi har ridit så många hästar. När vi köpte Lazda var hon nummer 3. Tredje gången gillt liksom. Men nu är det lite annat, nu ska allt passa. Den får inte vara för stor och inte för liten. Inte för gammal och inte för ung. Inte för outbildad men ändå så att man får utvecklas tillsammans. Den ska vara rolig att rida och personligheten ska passa. Och det är ju inte så lätt att hitta en som man tycker lika mycket om som Lazda. Det är nog helt omöjligt.

Snart måste jag tacka mitt hjärta för den bästa tiden i mitt liv. Att gå från en tjurig ridskolehäst till att komma till mig i hagen och följa efter mig utan grimma eller någonting. Att gå från att vara stel som en planka till att få 66% på första programridningen. Att gå från att ha noll kontroll i hoppningen till att göra tre felfria rundor i vår första tävling och vinna med laget. Att få göra allt detta med världens bästa vän har varit det bästa som har hänt mig. Vi har gjort allt vi kan för att kunna behålla henne men ibland räcker det inte till...

Åh nu är jag bara så trött på allt. Nu får det vara nog. Jag orkar verkligen inte med allt det här nu. Jag vet inte riktigt vad det är med mig men jag antar att det är en del av chocken, först ledsen sen arg kanske?

Jag är arg på oss för att vi inte fattade att det var något annat fel på Lazda än bara muskler. Jag är jätte arg på en person som vi litade på väldigt mycket. Men det känns lite lågt att hänga ut någon här så vi lämnar det...

Jag är arg för att allt detta ska hända mig. Varför? Jag är arg för att vi inte kan köpa vilken häst vi vill bara för att vi har lagt ut så mycket pengar på Lazdas behandlingar. Jag ångar att vi inte tog henne till Helsingborg långt tidigare.

Jag är arg för att jag vill tävla och lyckas. Men det är inte lätt i storhästklasser. Tävla mot alla dressyrtanter med sina toppstammade hästar är inte så lätt. Jag kan inte köpa en jättehäst på 180 cm med Briar och Totilas och allt vad de heter i stammen. Jag vill inte ha en ponny, inte heller en förvuxen ponny. Det är ju helt omöjligt att lyckas med en förvuxen ponny. Man kan ju låna en häst men hur kul är det att vara tvungen att lämna tillbaka den efter ett halvår för att ägaren har ändrat sig? Åh åh åh jag är så arg!

Som säkert de flesta av er också har gjort har jag läst om Johanna och Chaboukie... Stackars henne. Man blir påmind av att allt verkligen kan ändras på några sekunder. Det spelar ingen roll om det är en fin tävlingshäst eller en gammal ridskolehäst, ingenting är självklart för allt kan hända när som helst och vem som helst. Även om man är hur noggrann som helst kan allt hända.

Det är lätt att man glömmer det när man är mitt uppe i allt, man bara kör på utan att verkligen ta vara på tiden varje dag. Det gjorde jag fram till ett tag innan vi skulle till Helsingborg första gången. Jag önskar verkligen att jag hade tagit vara mer på tiden jag och Lazda har haft hittills. Vi har haft henne i ca 3 och ett halvt år men det känns som 1. Jag kan inte fatta vart tiden har tagit vägen... Ca 1300 dagar har jag tagit hand om henne. Jag har mockat, lagt upp mat, ryktat och ridit nästan alla de dagarna. Och nu är våra dagar tillsammans snart slut. Det är en skrämmande tanke som får mig att vilja försvinna. Tårarna kommer smygande och illamåendet kommer tilbaka...

Första gången jag träffade Lazda. Jag och Lazda 11/12 år

Första gången jag red Lazda (samma dag som ovanför)

Sist vi fotade mig och Lazda. Jag och Lazda 15 år.

Sist vi fotade när jag red. Jag och Lazda 15 år.

Idag kommer det bli ganska dålig uppdatering eftersom att vi firar min lillasyster som fyller år på tisdag.

Jag var i stallet idag på morgonen och när vi kom låg Lazda ner i hagen. (Det är inte ofta det händer, det är därför det är lite speciellt) Jag gick fram till henne och hon låg kvar! Jag satte mig där och myste lite med henne, och hon la sitt huvud i mitt knä en liten stund. Så söt, mitt lilla hjärta ♥ Det har aldrig hänt förut.

Bilden är inte från idag. Foto: Frida

Lazda var verkligen jätte mysig idag. Hon har börjat springa till mig när jag kommer i hagen vissa dagar nu. Det hände aldrig förr. ♥ Mitt lilla hjärta... Jag fick till och med klia henne i öronen. Det har inte heller gått förr. Och precis som de andra hästarna i stallet hade hon några myggor eller något som hade bitit henne i öronen. Stackars lilla underbara ponny. ♥

Hon var på jätte mysigt humör, vi myste, jag masserade henne, ryktade henne och gick en jätte jätte liten runda tillsammans med Frida och Steppas.

Men det blev inga bilder, vädret ville inte riktigt som jag ville idag... Precis när jag skulle cykla såg det jätte molnigt ut och jag vill ju inte förstöra min nya kamera. Men självklart började det aldrig regna och var jätte fint kvällsljus och allt. Så typiskt mig att ha sån otur... Ja ja, vi hoppas på lika fint väder i morgon igen, då blir det nya bilder.

En till favorit från sist jag hade med kameran.

Förresten fick jag hem en film om massage, stretching och träning idag! Jag fick 5 nummer av Hästmagazinet i present och då fick man en film med.

Jag försöker verkligen tagga till och sluta tänka på framtiden. Det är lätt att säga att man ska ta vara på sin tid men det är inte så lätt som det låter. Helt plötsligt har tiden gått och man vet inte vart den har tagit vägen... Men jag försöker tänka på att det kommer finnas någon annan liten häst som kanske kan betyda i alla fall nästan lika mycket för mig som Lazda gör. Jag älskar Lazda men någonstans vet jag att den dagen ändå skulle komma, förr eller senare, när vi var tvungna att skiljas från varandra... Det är bara att den dagen kommer komma mycket tidigare än vad jag hade räknat med.

Egentligen är jag nog ingen ponnyryttare. Självklart har Lazda varit helt perfekt och jag hade velat ha henne för alltid men jag är verkligen inte sugen på en annan ponny efter Lazda. Lazda var min ponny och om jag inte får ha henne vill jag inte ha någon annan ponny heller.

Vissa säger, ta vara på din ponnytid. Men vet ni vad? Jag har hellre en storhäst som jag kan växa tillsammans med och vara förberedd när alla andra i min ålder precis ska börja med storhäst. Tänk vilken fördel jag kommer ha då.

Och jag är verkligen ingen galen liten ponnyunge som hetsar runt på hoppbanorna och slår och sparkar min ponny bara för att den springer för långsamt. Inte heller en bortskämd liten tjej som får de bästa dressyrponnyerna men inte kan rida själv. Jag gnäller inte så fort det gick dåligt på en tävling och säger att det var domarens eller hästens fel. Det är verkligen inte jag. Jag tror mer på att utvecklas långsamt tillsammans och hitta den äkta ridningen...

Oj vad många långa inlägg det har blivit nu... Hoppas att ni orkar läsa ändå!

Just nu sitter jag bara inne och gör ingenting. Det känns som om jag borde gå ut och göra något. Men jag orkar inte. Jag känner mig så deppig, jag börjar tänka och sen kan jag inte sluta. Jag har blivit så trött sen jag fick reda på vad det var med Lazda. De första dagarna mådde jag illa hela tiden, fick gråtattacker, kände mig sjuk och var jätte trött.

Nu är det mer att jag är trött hela tiden, orkar ingenting och känner ingen riktig glädje. Ibland, till exempel när jag tittat på tv kan jag få värsta gråtattackerna. Det är riktigt svårt att inte bryta ihop helt. Jag har också svårt att andas ibland på kvällarna när jag tänker på hur det är med Lazda. Jag vet inte hur många kvällar jag har somnat med tårar i ögonen. När ska det ta slut? Det har ändå gått ett tag nu. Jag tänker hela tiden på hur det kommer kännas sista minuterna med henne.

Jag står där ute vid djursjukhuset med tårar i ögonen. Jag kan inte andas. Vi går in med henne till veterinären, jag säger hejdå till henne och sen går dom iväg med henne. Jag kommer verkligen inte klara det. Så fort jag tänker på det kan jag inte andas och får en gråtattack. Det här går bara inte, snälla spola tillbaka tiden!

Nu sitter jag och funderar på hur annorlunda livet kommer bli. Jag kommer inte ha någon liten vit Lazda att åka till varje dag.

Jag kommer aldrig få uppleva känslan av att komma i full fart mot ett hinder och känna hur mycket Lazda verkligen älskar att hoppa. Jag kommer aldrig mer få kicken av att ha lärt henne något nytt som hon aldrig har kunnat förut. Jag kommer aldrig mer skratta åt henne bara för att hon ställer sig med frambenen korsade. Jag kommer aldrig mer få galoppera i full fart på ängen och skratta av lycka bara för att vi båda tycker att det är så kul. Jag kommer sakna att hon blåser mig i ansiktet så fort jag kommer om jag inte har varit i stallet dagen innan.

Jag kommer sakna allt. Jag kommer sakna att hon stampar med benet varje gång man spänner sadelgjorden och att springa runt i hagen och försöka få tag på henne när hon inte vill komma in. Jag kommer sakna att få alla kläder förstörda bara för att hon fäller sin tjocka isbjörns-vinterpäls. Jag kommer till och med sakna att känna mig för stor för henne varje gång jag rider. Jag kommer sakna att vara helt deppig en dag bara för att jag inte har kunnat åka till stallet och jag kommer sakna att vara besviken över att ett ridpass gick jätte dåligt bara för att Lazda inte ville.

Allt detta kommer jag sakna bara för att Lazda är jag. Utan henne finns ingen Elin. Jag kan inte ens se ett liv utan henne. Det finns bara inte.

Vi har lärt oss allt vi kan tillsammans. Hon kunde ingenting när hon kom till oss och jag kunde knappt någonting jag heller. Vi var båda två 11 år. Vi var båda två tjejer som hade våra egna åsikter om hur ett ridpass skulle sluta. Vi båda två älskade att hoppa och att visa upp hur duktiga vi var. Det var hon och jag mot alla andra som hade köpt sina perfekta hästar som redan kunde allt.

Det skulle vara hon och jag för alltid...

Här är några fler bilder från igår. Lazda har varit så rastlös de senaste dagarna så vi gick en jätte jätte liten runda med henne. Kan hon springa runt frivilligt i hagen så borde hon kunna gå en pytte liten runda bara för att få göra någonting. Hon verkade tycka att det var jätte mysigt.

När jag rensade bland mina bilder hittade jag några bilder från en vinter. Jag tror att det var vintern 2008 men jag är inte säker. Jag tycker i alla fall att det är stor skillnad på henne! Tänk på att på bilden från förr var hon i full kondition och hade blivit riden hela tiden. På bilden från nu i vintras/våras hade hon vilat till och från i ca ett år. Hon hade inte tränat någonting, bara skrittats ibland.

Jag mår faktiskt lite bättre nu. I stället för att tänka "jag kommer aldrig mer få göra det" tänker jag på allt vi har fått göra tillsammans. Hon hade gått 7 år på ridskola, vi fick ge henne ca 3 och ett halvt år av "himmelriket". Tänk vad mycket bättre hon måste ha haft det hos oss än på en ridskola med 100 skrikiga ungar runt om kring. Nu bor hon i världens bästa stall med bara 4 hästar och 7 människor runt om kring.

Tänk vad jag har lärt mig av henne. När jag fick henne hade jag precis fått en häst att gå i "form" för första gången. Nu är jag mycket bättre än det. Hon kunde ingen dressyr när hon kom till oss. Vi hann lära henne att gå i form utan att behöva slita och dra i henne, hon gjorde det frivilligt.

Hon har faktiskt haft det väldigt bra hos oss. Men allt har ett slut. Jag tror faktiskt inte att vi kan ha kvar henne. Vi bor inte på en gård och vi kan inte hyra en stallplats bara för att hon ska gå i hagen. Det är så jag tänker just nu. Även om det är jobbigt är det skönt att i alla fall veta vad man tror är bäst för både henne och oss...

Jag fick ge dig allt du kunde önska dig. Det räcker nästan för mig ♥

Mitt liv suger just nu. Jag vill bara dö. Det känns som om det är en mardröm som bara blir värre och värre. Jag orkar inte ens skriva vad som var felet med Lazda, det var inte positivt som ni kanske fattar. Ni får kanske veta det på söndag eftersom att jag ska bort i morgon. Om jag orkar, jag funderar seriöst på att lägga ner allt...

Så för att inte deppa ihop totalt ska jag snart iväg på bio med några vänner. Hoppas att de kan pigga upp mig lite...

♥I knew it was too good to be true...♥

Nu när jag har så mycket tid över med Lazda brukar jag passa på att träna på flätor mm. Igår försökte jag mig på en ardenner/ponnyfläta. Det är säkert inte alls samma sak men jag ska jag vara ärlig vet jag inte vilket jag gjorde. Här kommer lite bilder.

Svansfläta

Manflätan på närbild

Sen fick hon såhär jätte fin lockig man...

Nu har jag precis kommit hem från stallet. Lyckat att cykla hem precis när det kom världens regnskur... Typiskt mig. Tur att det finns luvor!

Lazda och jag hade en mysdag med massage, stretching och ryktning. Hon verkade må bra. Eller ja, bra för att vara skadad. Jag gjorde en svansfläta som ni kan få se lite senare och jag tog även kort på hennes ben så att ni lättare kan se vart skadan är. Så länge får ni nöja er med en utav mina favoritbilder på Lazda (och hennes stora kärlek CD)

Foto: Frida

Nu ska jag snart cykla till stallet och ta hand om min lilla Lazda. Jag har så blandade känslor om allt som har hänt. Det är bra att de hittade vad som var fel men ändå. En operation är en ganska stor grej. Tänk vad jobbigt det kommer vara att lämna henne innan operationen.

Men vad är egentligen alternativet? Att hon går och har ont och inte kan blir riden resten av sitt liv. Då är det nästan värt att göra en operation för att i alla fall försöka.

♥Everything I do, I do it for you♥