Jag mår faktiskt lite bättre nu. I stället för att tänka "jag kommer aldrig mer få göra det" tänker jag på allt vi har fått göra tillsammans. Hon hade gått 7 år på ridskola, vi fick ge henne ca 3 och ett halvt år av "himmelriket". Tänk vad mycket bättre hon måste ha haft det hos oss än på en ridskola med 100 skrikiga ungar runt om kring. Nu bor hon i världens bästa stall med bara 4 hästar och 7 människor runt om kring.

Tänk vad jag har lärt mig av henne. När jag fick henne hade jag precis fått en häst att gå i "form" för första gången. Nu är jag mycket bättre än det. Hon kunde ingen dressyr när hon kom till oss. Vi hann lära henne att gå i form utan att behöva slita och dra i henne, hon gjorde det frivilligt.

Hon har faktiskt haft det väldigt bra hos oss. Men allt har ett slut. Jag tror faktiskt inte att vi kan ha kvar henne. Vi bor inte på en gård och vi kan inte hyra en stallplats bara för att hon ska gå i hagen. Det är så jag tänker just nu. Även om det är jobbigt är det skönt att i alla fall veta vad man tror är bäst för både henne och oss...

Jag fick ge dig allt du kunde önska dig. Det räcker nästan för mig ♥