Nu sitter jag och funderar på hur annorlunda livet kommer bli. Jag kommer inte ha någon liten vit Lazda att åka till varje dag.

Jag kommer aldrig få uppleva känslan av att komma i full fart mot ett hinder och känna hur mycket Lazda verkligen älskar att hoppa. Jag kommer aldrig mer få kicken av att ha lärt henne något nytt som hon aldrig har kunnat förut. Jag kommer aldrig mer skratta åt henne bara för att hon ställer sig med frambenen korsade. Jag kommer aldrig mer få galoppera i full fart på ängen och skratta av lycka bara för att vi båda tycker att det är så kul. Jag kommer sakna att hon blåser mig i ansiktet så fort jag kommer om jag inte har varit i stallet dagen innan.

Jag kommer sakna allt. Jag kommer sakna att hon stampar med benet varje gång man spänner sadelgjorden och att springa runt i hagen och försöka få tag på henne när hon inte vill komma in. Jag kommer sakna att få alla kläder förstörda bara för att hon fäller sin tjocka isbjörns-vinterpäls. Jag kommer till och med sakna att känna mig för stor för henne varje gång jag rider. Jag kommer sakna att vara helt deppig en dag bara för att jag inte har kunnat åka till stallet och jag kommer sakna att vara besviken över att ett ridpass gick jätte dåligt bara för att Lazda inte ville.

Allt detta kommer jag sakna bara för att Lazda är jag. Utan henne finns ingen Elin. Jag kan inte ens se ett liv utan henne. Det finns bara inte.

Vi har lärt oss allt vi kan tillsammans. Hon kunde ingenting när hon kom till oss och jag kunde knappt någonting jag heller. Vi var båda två 11 år. Vi var båda två tjejer som hade våra egna åsikter om hur ett ridpass skulle sluta. Vi båda två älskade att hoppa och att visa upp hur duktiga vi var. Det var hon och jag mot alla andra som hade köpt sina perfekta hästar som redan kunde allt.

Det skulle vara hon och jag för alltid...