Som säkert de flesta av er också har gjort har jag läst om Johanna och Chaboukie... Stackars henne. Man blir påmind av att allt verkligen kan ändras på några sekunder. Det spelar ingen roll om det är en fin tävlingshäst eller en gammal ridskolehäst, ingenting är självklart för allt kan hända när som helst och vem som helst. Även om man är hur noggrann som helst kan allt hända.

Det är lätt att man glömmer det när man är mitt uppe i allt, man bara kör på utan att verkligen ta vara på tiden varje dag. Det gjorde jag fram till ett tag innan vi skulle till Helsingborg första gången. Jag önskar verkligen att jag hade tagit vara mer på tiden jag och Lazda har haft hittills. Vi har haft henne i ca 3 och ett halvt år men det känns som 1. Jag kan inte fatta vart tiden har tagit vägen... Ca 1300 dagar har jag tagit hand om henne. Jag har mockat, lagt upp mat, ryktat och ridit nästan alla de dagarna. Och nu är våra dagar tillsammans snart slut. Det är en skrämmande tanke som får mig att vilja försvinna. Tårarna kommer smygande och illamåendet kommer tilbaka...

Första gången jag träffade Lazda. Jag och Lazda 11/12 år

Första gången jag red Lazda (samma dag som ovanför)

Sist vi fotade mig och Lazda. Jag och Lazda 15 år.

Sist vi fotade när jag red. Jag och Lazda 15 år.