Jag försöker verkligen tagga till och sluta tänka på framtiden. Det är lätt att säga att man ska ta vara på sin tid men det är inte så lätt som det låter. Helt plötsligt har tiden gått och man vet inte vart den har tagit vägen... Men jag försöker tänka på att det kommer finnas någon annan liten häst som kanske kan betyda i alla fall nästan lika mycket för mig som Lazda gör. Jag älskar Lazda men någonstans vet jag att den dagen ändå skulle komma, förr eller senare, när vi var tvungna att skiljas från varandra... Det är bara att den dagen kommer komma mycket tidigare än vad jag hade räknat med.

Egentligen är jag nog ingen ponnyryttare. Självklart har Lazda varit helt perfekt och jag hade velat ha henne för alltid men jag är verkligen inte sugen på en annan ponny efter Lazda. Lazda var min ponny och om jag inte får ha henne vill jag inte ha någon annan ponny heller.

Vissa säger, ta vara på din ponnytid. Men vet ni vad? Jag har hellre en storhäst som jag kan växa tillsammans med och vara förberedd när alla andra i min ålder precis ska börja med storhäst. Tänk vilken fördel jag kommer ha då.

Och jag är verkligen ingen galen liten ponnyunge som hetsar runt på hoppbanorna och slår och sparkar min ponny bara för att den springer för långsamt. Inte heller en bortskämd liten tjej som får de bästa dressyrponnyerna men inte kan rida själv. Jag gnäller inte så fort det gick dåligt på en tävling och säger att det var domarens eller hästens fel. Det är verkligen inte jag. Jag tror mer på att utvecklas långsamt tillsammans och hitta den äkta ridningen...

Oj vad många långa inlägg det har blivit nu... Hoppas att ni orkar läsa ändå!