Jag har inte tävlat på ca 1 år och en månad. Jag har inte hoppat på över ett år. Jag har nästan inte ridit någonting på över ett år.

Jag önskar att jag kunde glädjas till 100% över när det går bra för andra. Och jag blir verkligen jätte glad för någon annans skull. Misstolka mig inte. Men det är så fruktansvärt jobbigt att se andra som kan tävla, rida och göra allt de vill. Och när det dessutom går bra... Jag kan inte hjälpa det. Jag vill så gärna tävla. Jag vill så gärna rida. Det är min dröm.

Visst det är jätte kul att bara ta hand om Lazda och inte rida. Och vissa dagar räcker det för mig. För jag älskar min Lazda. Men andra dagar när andra är och tävlar. Då blir jag så fruktansvärt sugen. Och det är ingen idé att jag åker dit och tittar. Då blir jag helt knäckt. Jag tänker bara "det kunde ha varit jag". "Om Lazda inte hade varit skadad..."

Det är nog inte många som fattar hur det känns. Att knappt kunna rida någonting på över ett år. Efter det kommer det en ny skada. Som hon antingen inte överlever eller så kommer det ta väldigt lång tid innan man kan börja rida.

Så många gånger jag har tänkt att nu ger jag upp. Nu orkar jag inte mer. Jag somnar med tårar i ögonen. Jag tänker att det kommer aldrig gå. Men dagen efter åker jag till stallet. Och där är Lazda. Min älskade Lazda. Hon tittar på en med sina stora, mörka ögon. Då är det sista man vill göra att ge upp.

♥My heart belongs to you♥