Förut hade vi Lazda i ett stall som många kan tycka är det perfekta stallet. Där fanns två stora ridhus (det var lektioner i halva det ena), en stoooor grusbana, en gräshoppbana, två dressyrbanor, två terrängbanor, en skog och ca 15 minuter från havet. En dröm? För mej är det väldigt viktigt att vara med människor som har i alla fall lite medkänsla och kan vara lite snälla. Visst fanns det dom som var snälla men majoriteten var inte alls snälla. Detta till exempel: Vi måste planera två veckor i förväg vem som ska ta vilka insläpp, utsläpp och fodringar. 2 av varje på en vecka, lördag och söndag räknas inte eftersom alla ändå är lediga då... Hästarna ska ha mat vid 7 och släppas ut 10. Tas in tre och få kvällsmat vid 6. Inte riktigt lätt med utsläpp när man går i skolan va? Man måste sopa i gången innan man rider, annars får man en utskällning av dom andra. Massa skitsnack och viskningar bakom ryggen. Inte min stil! Nu står vi i ett stall som har en liten ridbana och vägar att rida på. Men vi har också världens snällaste människor där. Så jag står hellre i ett litet stall med jätte snälla och goa människor än i ett drömstall med tykna, egoitiska människor som bara snackar skit...