Idag har varit en liten deppdag vissa stunder. Vi var ju borta i lördags och igår när jag var i stallet var Lazda så mysig. Hade jag fått önska mej precis vad som helst hade jag önskat att Lazda var frisk. Att vi kunde ha henne hemma i trädgården och att vi kunde rida, hoppa och tävla. Men det är helt omöjligt och när man tvingas börja tänka på vilket sätt man ska avliva sin bästa vän på känns livet helt sjukt äckligt och orättvist. Jag vet ju att tiden går, dagen närmar sej även om det inte är bestämt exakt vilken dag ännu. Det är inte lätt att göra sitt bästa i skolan. Att le och se glad ut även om man innerst inne gråter. Det är inte lätt att sitta hemma och göra läxorna när man är totalt omotiverad att ens gå upp ur sängen på morgonen. Det är inte lätt att somna när man med tårar i ögonen tänker på hur mycket man älskar sin häst. Men livet är inte lätt. Och vissa får lära sej det den hårda vägen medan andra glider på ett hav av pengar och tur.