Det var samma år som jag hade vunnit Lektionsmästerskapen i dressyr med Kjell och det var dags för Lektionsmästerskapen i hoppning. Jag hade Kjell igen och det brukade gå bra att hoppa med honom, men ibland var han busig och vägrade. Jag tror att jag skulle hoppa 60 eller 70, det var ganska lågt eftersom det var till för lektionsbarnen. Jag kom in på banan, han hade känts okej på framridningen. Det var jätte fina tävlingshinder och läktaren var full med folk. Och så hörde man i högtalarna: Elin med Kjell, varsågod och rid. Jag satte fart mot första hindret. Jag kände hur han var sugen på att busa så jag försökte rama in honom men han vägrade. Jag petade till honom lite med spöt och försökte igen. Jag kom över. Sen svängde jag mot nästa hinder. Där stannade han igen. Jag gjorde samma sak och han hoppade glatt över. Sen kom jag till tredje hindret. Och där stannade han en sista gång. Jag var utesluten. Och när jag gick ut från banan såg han ut som om han tyckte att han var jätte duktig och finast i världen. Efter mej skulle en jätte liten tjej rida Kjell. Hon kom över ettan, tvåan och trean som jag hade kämpat med men på fyran tog ville han inte mer. Busiga lilla Kjell!